CE-märkning enligt EN 1090-1

En europeisk förordning som heter Byggproduktförordningen (CPR) kräver sedan ett par år tillbaka att samtliga bärverksdelar i stål för byggnadsverk inom EU och EES ska vara CE-märkta. Kraven säger vidare att för att få CE-märka så måste tillverkaren vara certifierad av en tredje part, ett så kallat anmält organ. För er som är stålbyggare innebär det att ni måste certifiera er för CE-märkning om ni vill fortsätta tillverka bärverksdelar i stål för byggnadsverk. Det är nämligen inte tillåtet att bygga med icke CE-märkta produkter och även om inte alla beställare, kontrollanter och byggnadsnämnder har vaknat riktigt än, så är det bara en tidsfråga. Kraven på CE-märkning har kommit till för att underlätta fri rörlighet av produkter inom EU och EES.

Varför finns det regler om utförande och kontroll av bärverksdelar för byggnadsverk?

Det är förstås en säkerhetsfråga! Det finns ett beslut på vilken sannolikhet för brott som ska gälla i Sverige och sedan har partialkoefficienter anpassats till de dimensioneringsmodeller som används för att uppnå rätt brottsannolikhet. Dimensioneringsmodellerna kräver förstås att utförandet sker med bestämd kvalitet och bestämda toleranser för att vara giltiga.

Vilka regler gäller?
Samhälletskrav ges i Plan och bygglagen (PBL) och Boverkets föreskrifter, EKS. I likhet med hela övriga Europa använder man sig av de så kallade Eurokoderna för dimensionering av bärverk i Sverige. Dimensioneringsmodellerna, i sin tur, utgår från att kraven i standarden EN 1090-2 uppfylls. Där ges krav på alltifrån kompetens, tillåtna ingående material, toleranser vid tillverkning och montage, hur alla delmoment ska utföras både vid tillverkning och motage samt kontroll och provning. Används fel material eller större toleranser, bristfälliga svetsprocedurer eller om åtdragning av ett förspänt skruvförband görs på ett felaktigt sätt uppfylls inte säkerhetskraven. Det vill säga, de marginaler mot brott som samhället har beslutat om uppfylls inte. I värsta fall är felen så allvarliga att byggnadsverket rasar. Reglerna vid tillverkning i verkstad och på byggarbetsplatsen skiljer sig en del, där den största skillnaden är att produkter som tillverkas i verkstaden ska vara CE-märkta enligt EN 1090-1 till skillnad från arbete på byggarbetsplats. Det är dock ingen skillnad på utförandekraven, utan EN 1090-2 gäller fullt ut även vid arbete på byggarbetsplats.

Vad innebär det?
Detta innebär att oavsett om du tillverkar i verkstad eller monterar så ska kraven i EN 1090-2 vara uppfyllda. Det betyder att samma krav gäller på kvalificerade svetsprocedurer (WPS), kompetenskrav på svetsare (svetsarprövning enligt EN 9606-1) och svetsansvarig (kompetens motsvarande IWS-IWE beroende på utförandeklass) med mera. Det enda som tillkommer vid tillverkning i verkstad är att det ska finnas ett system för tillverkningskontroll (FPC) som granskas och certifieras av ett anmält organ.

Vad finns det för alternativ?
Det finns tre realistiska alternativ.

1. Genomgå certifiering CE-märkning enligt EN 1090-1.

2. Ställ om produktionen till produkter som inte kräver CE-märkning, det vill säga enklare konstruktioner som staket, plank och busskurer till exempel. För dessa produkter är det också lägre kompetenskrav och utförandekrav i EN 1090-2. Se även Europakommissionens lista på vad som inte ingår. Här i svensk översättning av ProDevelopment. Observera att flera av produkterna på listan inte ingår för att de faller under en annan harmoniserad standard och alltså ska CE-märkas enligt en annan standard.

3. Sluta med tillverkning och ägna dig bara åt montering. Kräver som nämnts ovan ändå WPS:er, svetsarlicenser enligt EN 9606, svetsansvarig med hög kompetens med mera.

Ett fjärde mindre realistiskt alternativ kan vara att fungera som underleverantör åt ett företag som är certifierat. Det företaget kommer då ta ansvaret för att du har rätt kompetens och uppfyller regelverket i övrigt.

Vad kostar det?
Det enkla svaret är att det beror på. Det går rykten om alltifrån tjugofem tusen till över en miljon. Det enda man kan säga är att  båda är fel. Den lägre siffran är ungefär vad själva revisionen kostar och miljonbeloppet är för en större verksamhet (och tilltaget i överkant) där även kostnader för att uppfylla reglerna i EN 1090-2 är medräknat och det krävs ju oavsett om man är certiferad eller inte.
Kostnaden påverkas förstås också av hur mycket tid du själv har möjlighet att avvara från verksamheten. Värt att nämna är också att de allra flesta (till och med företaget som uppger kostnaden till över en miljon) är myckte nöjda och berättar att det faktiskt var bra att tvingas göra en ordentlig genomgång av företagets rutiner. De har ökat effektiviteten markant och har dessutom kunnat höja timdebiteringen ordentligt.

För att underlätta för er har MVR inlett ett samarbete med två av de bästa konsulterna på området i Sverige. Tillsammans har vi tagit fram två olika paket beroende på hur mycket tid du kan och vill lägga själv. Tidsåtgången och kostnaderna som uppges är erfarenhetsbaserade, men de kan bli både lägre och högre
beroende på verksamhet och vilka rutiner som finns idag. Läs mer här.